Nu har jag börjat tänka igen, man tänker ju i snitt sextio tusen tankar per dag, vilket är väldigt mycket. Men det är ingen tanke om vad jag ska ha på mig imorgon eller vilken film jag ska titta på ikväll utan en tanke som kanske faktiskt spelar en väldigt stor roll. En tanke vars innebörd och mening är ''vad är det som faktiskt är viktigt i livet?'' Jag sitter här på mitt rum, i min säng med min ipad & min mobil. På mobilen konverserar jag med en person som jag inte har snackat med på ett tag. Jag vet inte riktigt vad som hände mellan oss, någonting hände och vi slutade snacka. Jag har varit arg, ledsen, besviken, taskig och lättad, på många sätt över att denna person inte är i mitt liv längre. De flesta vet vem jag skriver om och sorgligt nog kommer ni verkligen förstå innebörden med detta.. För det är så att det har kommit stunder i mitt liv, den senaste tiden som jag har hållt för mig själv, jag har inte velat berätta det för någon. Därför att jag inte längre känner den tilliten till EN person. Idag känner jag den till fyra personer, men att berätta en jobbig händelse för olika personer fyra gånger, det är alldeles för svårt. Därför brukar ofta pojkvännen få lida utav alla mina utbrott, känslor, tankar och händelser. Innan fanns en annan person där, som var min klippa att luta mig mot, en klippa som stod där, oavsett hur mycket regnet öste ner. Oavsett hur mycket stormarna slog ner, så stod klippan oberörd kvar. Och vad jag vill komma fram till är, att oavsett hur mycket jag älskar min pojkvän, mina bästavänner så finns det ändå en saknad inom mig. Jag vet inte hur det kommer bli, därför borde man ta vara på alla ögonblick i livet. För vad är viktigt med livet? Det borde väl ändå vara att känna sig trygg, säker och älskad? Och visst gör jag det, men jag hoppas även att jag är saknad till en viss del.