Ännu ett från 14 åriga Jenni:
Jag blir otroligt störd när någon säger ''morfar e så jobbig, åååh jag hatar när mormor tjatar, farmor e så uttråkande''. Jag ska inte skriva något om ''åååh men tänk på de som inte har någon mormor eller någon farfar'' för de tror jag ni förstår ganska bra själva. Jag brukade tänka så ''ååååh va jobbigt att morfar frågar samma sak tio gånger'' men sen ändrade jag mig, för det som min morfar fråga, det visade att han brydde sig. Min morfar kan fråga mig tio gånger ''hur är de med hästen, har du ridit idag, går de bra med hästen''. För mig är det glädje, för de visar att han bryr sig.
Ett skräckexempel för mig som jag hör många säga är ''mina mor & farföräldrar kommer inte ihåg mitt namn'' okej, visst det kommer med åldern. Och det är i sådana situationer jag känner ''fyfan vad jag är lyckligt lottad, jag har både farmor och farfar och mormor och morfar kvar'' Visst säger de fel namn ibland, men de märker alltid de själv, de är inte så att de ser mig och undrar ''vem är du?'' och de är jag så otroligt glad för. För några år sedan trodde jag att jag skulle förlora min morfar, jag har alltid trott att de är morfar jag skulle förlora först. Visst det kanske är hemskt att tänka så, men de har varit en känsla. I somras trodde jag att jag skulle förlora min farfar, tårarna som föll i somras var inte lite. Jag var så rädd för att förlora farfar, bilden jag hade av honom i huvudet var hemsk. Dock vill jag inte tänka på den bilden, så då börjar jag tänka på när jag såg farfar gå in i kyrkan innan min brors bröllop i somras. Den lyckan var obeskrivlig, när jag och Julia sjöng utan dina andetag tittade jag på farfar och såg att han grät(de hade sagt ja precis innan vi sjöng) men då kändes de så härligt att farfar var på benen igen.
Jag önskar över hela mitt hjärta, att mina mor&farföräldrar ska vara på mitt bröllop. .
Så jag ber er, tänk efter innan ni säger något dumt, en dag kommer de inte finnas kvar.
Farmor, farfar, mormor, morfar - jag älskar er ♥