jennilindwall

''Tillbakablick för framblick'' är ett uttryck som vi använder oss av på universitetet, och igår slog en tanke mig som jag tänkte försöka förmedla till er idag. 

När jag satte min fot på Malmö Högskola första gången och insåg att vi var en klass på 110 personer kände jag mig liten. Borde jag ha väntat med att plugga? Är det här för tidigt för mig? I det här rummet satt alltså 109 andra personer som hade valt exakt samma linje som jag hade gjort, 

men vi alla var där av olika anledningar. 

På vårt första seminarium fick vi diskutera vad som lett oss till att söka till just socionomlinjen. Genomgående svar var, 

arbetserfarenheter man inte trivdes med. 

Det vill säga ''jag valde socionomprogrammet för det är en bred utbildning, jag jobbade på ICA och trivdes inte där men vet ändå att jag vill jobba med människor''. 110 personer blev 30 när vi delades upp till första seminariumet. 2/30 hade personlig erfarenhet av socialtjänsten sedan tidigare.  Och när jag satt och pluggade igår slog det mig.. 

Jag ville redan när jag var liten bli polis för att sätta fast ''the bad guys'', jag ville sedan bli åklagare av samma anledning. Tankarna riktades återigen mot polisyrket och slutligen socionom. Ni kanske tänker ''men så vadå?'' På den här bilden ser ni min lillasyster Jood, ligga och mysa med mig samtidigt som jag sitter och pluggar på vad socialt arbete är. 

Där och då slog det mig, att jag sitter här och pluggar på vad som i slutändan kommer ge mig socionomexamen. Det som kommer att ge mig jobb. Och bredvid mig sitter en av anledningarna till mitt val av framtida karriärsyrke. Som familj har vi mött många dåliga socialsekreterare, mycket dåligt bemötande av socialen överhuvudtaget MEN vi har också haft fantastiska socialsekreterare. Socialsekreterare som jag bara känner att ''det är så jag ska bli''. Men hur konstigt känns det inte att min lillasyster är min lillasyster för att socialtjänsten placerat henne hos just oss? Om de hade valt en annan familj hade en person som är en sån otroligt stor del av mitt liv, inte varit min lillasyster? Tänk att hon så perfekt matchades in i vår familj, tänk att en socialsekreterare gav mig en så fin gåva som henne(och alla mina syskon). 

Det ger mig en sådan otrolig inspiration till att göra det för någon annan, dels göra det för en annan familj men huvudsakligen att få hjälpa en annan människa på detta enormt viktiga sätt. Tänk att det som är så självklart för mig idag, är någonting jag troligtvis kommer jobba med om några år? Det är sjukt, men jag är evigt tacksam.