Ibland brister det
Usch.. jag vet inte riktigt varför jag skriver detta inlägget eller vad jag vill få fram, men jag tänker att jag måste i alla fall för min egen skull förmedla vad det är jag känner.
Ikväll bröt jag ihop, min kropp sa ifrån. Det går helt enkelt inte längre. Jag måste varva ner. Ikväll fick jag sådana bröstsmärtor att jag fick ringa efter en ambulans. Väl vid undersökningarna visar det att hjärtat slår som det ska, lungorna producerar 100% syre åt min kropp men jag har en inflammation i min mage, orsakad av stress. Stress tänkte jag, jag är inte stressad. Jag satte mig i bilen för att åka hem någon timme senare, då bröt jag ihop. Jag tänkte, vad är det som hänt egentligen? Okej...
- Jag blev våldtagen, grundlurad, förstörd, pissad på, visste inte vad kärlek var eller att man kunde lite på människor.
- Jag blev ihop med Alex, jag väntade och väntade på den dagen han skulle slå mig, den dagen han skulle höja rösten åt mig för att jag tittade för länge på ett inlägg på instagram, att han skulle sluta lyssna på mina nej. Jag var så rädd för denna dagen, att ibland sa jag nej bara för att jag kunde. Bara för att se om han lyssnade. Och det har tagit mig otroligt lång tid att acceptera och förstå, vad han & jag egentligen har.
- Samtidigt som det va turbulent i min egna kropp så hade jag en bråkig bror, där våld och hot ännu en gång blev en del av min vardag. Fast att jag nyligen brutit mig ut ur förhållandet som innebar samma sak.
- Jag fick min ptsd-diagnos, jag förstördes av att veta hur mycket våldtäkterna påverkat mig.
- Min vän tog livet av sig.
- 1,5 månad senare går min morfar bort i cancer.
- Medicinerna för min ångest och min depression fungerar inte och det blir som en käftsmäll med sömnlösa nätter.
- Det går dåligt i skolan, jag kuggar totalt 7 prov.
- Jag vantrivs på mitt jobb, håller på att gå in i väggen, får magsår.
- Jag åker på resa med Sanna och säger denna hösten ska jag göra allt i min makt för att den ska bli så bra som möjligt. Så jag bestämmer mig för att köpa en häst. Mina drömmars häst. Det som får mig att må bra.
- Mormor får cancer.
- Mamma får besked om cancer.
- Jag får min ätstörning konstaterad.
- Jag blir chef för ett företag som varit otroligt stressande.
- Jag tvingas avliva min häst.
- Jag är tillbaka med sömnlösa nätter.
- Min mamma har en operation som fortfarande ska genomföras.
- Jag fick dessutom besked om dåliga levervärden och blev orolig för det.
- Jag har fortfarande enorma problem med min kost, exempelvis att jag idag ätit 1200 kalorier för lite, eftersom att jag känner mig duktig när jag gör så.
- Det känns inte som jag behöver fortsätta listan för det känns rätt uppenbart varför min kropp säger ifrån.
Och utöver detta sitter jag då på ett kalas hos Alex som fyller 21 idag. Han får saker till vårt framtida hem. Förstår ni, jag ska bo med den finaste människan i världen. Så vad är problemet tänker ni? Problemet är att det är minst två år dit, och tanken av den väntan äter upp mig. Jag vill bara ha vårt hem, jag längtar hem, till det som ska bli vårt. Jag vill ha en vardag med honom, så jävla gärna att jag blir deprimerad av att veta hur lång tid det är dit.
En dag blir det bättre, men den dagen är inte idag. Det gäller bara att andas.
