jennilindwall

Jag behöver skriva av mig nu, riktigt jävla mycket. För det finns ingen som någonsin kommer kunna förstå mig. Det finns ingen som förstår hur arg jag är, hur ledsen, besviken och sårad jag känner mig. Det finns ingen som förstår all den skulden jag har inom mig. Jag är arg på mig själv, jag är ledsen besviken och fylld med skuldkänslor för att jag känner att det är mitt fel att jag avslutat någons liv. Jag tror ingen riktigt fattar att jag tar på mig all skuld med att avliva Sigge, att jag känner att jag svek honom. Att han svek mig. Allt de jag har hållt inom mig, en del av de kom fram idag. Som att jag är arg på Padrino för att han tagit Sigges plats, hur sjukt är inte det? Att jag är arg på en häst som inte gjort mig någonting bara för att det var han som stod där dagen efter Sigge blev avlivad och inte Sigge själv? Jag är så arg på mig själv för att inte gett Sigge en chans till, jag är så besviken över att jag bara ville få honom ur eländet.. Så vem ska hjälpa mig ur detta nu? Alla dessa drömmar av panik och alla månader av kvävda skrik? För jag känner att jag är en tickande bomb som exploderar så fort någon säger något negativt till mig. Jag är så arg på mig själv för de jag utsatt alla i min närhet för. För att jag är den här personen som är irriterad, gömmer mig, tar plats, undviker sanningen, inte vill ta upp jobbiga saker och att jag inte känt för att prata. Jag har ärligt talat stött bort mina vänner för att jag känner att det är lättare att jag ska vara ledsen i stället för att dem ska känna min sorg. Jag är så ledsen för att jag sårat min pojkvän så många gånger, om och om igen när jag gått in i dessa jävla perioder där de känns som om att ifall jag börjar gråta kommer jag aldrig sluta. Och som psykologen på bup sa idag ''det gör inget att gråta, du kommer inte gråta förevigt'' men jo jag känner faktiskt att om jag börjar gråta kommer tårarna aldrig ta slut. Och nej jag kanske inte läkt såren från när den jävla cancern tog bort min gudfar från jorden och ja jag hatar döden, så vafan ska den finnas för? Jag är medveten om att jag är en jävligt krävande person just nu och det vill jag verkligen inte vara men vet du vad? Det finns faktiskt ingenting jag kan göra åt det. För jag försöker, jag ler och ler men när jag väl känner mig lycklig så räcker de att någon säger något negativt eller ifrågasätter mig så känner jag att jag inte är värd att vara lycklig. För varför ska jag vara värd att vara lycklig när jag valt att avsluta någons liv? För det finns faktiskt ingen jag kan skylla på förutom mig själv. Det var ingen annan som tog detta beslutet, det var jag och jag ångrar inte mig för jag vet att han har de bättre nu men vafan.. Den saknaden jag känner är sjuk. Och dessa mardrömmar som pågått i ett halvår och en dag exakt nu, dem är fan inte att leka med. Hur normalt är det att drömma att ett hus börjar brinna, pappa & jag springer ut och sen står där en man som säger ''va bra att ni har jackor på er för de är kallt ute, men de är bra för jag gillar jackor'' och sedan hoppar på oss och våldtar oss båda. Eller att någon skulle tända fyr på min morfar på torget i Trelleborg? Vem drömmer om att det blir krig och jag måste ta min lillasyster och springa för livet? Vem drömmer om döden varje natt? Och vem fan inbillar sig att någon rycker i ens dörr handtag? Vem vågar inte gå ut i mörkert för den är så jävla säker på att någon förföljer den? Jo det är jag.. Förstår du? Jag kan inte vara ute i mörkert utan att få panik, för när jag hör mina fotsteg inbillar jag mig att det är någon annans.. Förstår du? Jag är inte frisk.. Jag vet också att du inte fattar någonting av detta, för allt du egentligen behöver förstå är att detta har varit så fruktansvärt jobbigt och det är jävligt jobbigt. Så förlåt till alla jag sårat och till alla som anser att jag är knäpp & krävande jag hoppas att ni förstår mig bättre nu. Och till dig Sigge, jag älskar dig och jag hoppas du har de bäst där du är. <3